Fan och hans moster

Nu sitter jag hemma vid köksbordet i Skrapan och författar igen. Igår var det en lång resa som slutade med att jag stolpade in i lägenheten framåt 00.15-tiden. På tåget till Stockholm delade jag vagn med Bajens damhandbollslag, jag hoppas att jag aldrig behöver vara med om liknande igen, det var ett jävla tjatter på hela bunten och det enda de pratade var handboll typ. Så mycket handbollstermer har jag inte hört på länge, de var värre än Perlskog och Hellgren på fyran. Plus att bakom mig satt det en dam och pratade om ett jävla bröllop och möhippa i telefon ungefär hela resan. Hur jävla kul är det och lyssna på? Var sugen flera gånger på att bara vända mig om, stirra argt och utstöta någon fras i form som "kan du inte täppa igen din jävla sladderkäft nån jävla gång", hände inte. På det psykiska planet är den där resan hem något av ett bottennapp. Redan när jag satt och väntade på att pendeln från Kba till Gbg skulle avgå och precis utanför stod en buss som gick tillbaka till Frillesås fick jag bokstavligt slåss med mina begär att hoppa av tåget och ta bussen tillbaka. Tyvärr gjorde jag det inte och vete fan vilken nytta det förde med sig.

Idag är det tenta då. Har knappt pluggat något alls och ärligt talat så orkar jag inte bry mig den här gången. Är redan inställd på att gå dit och med mig har jag sprejflaskan med guldfärg för att måla om så mycket ordbajsning. Efteråt hör jag talas om att det är fotbollslir, vilket låter som en okej grej för mig. Sen blir det lugn kväll hos Simon med The Wire och fotboll. Lika bra att inte vara ensam alldeles för mycket, jag hinner tänka lite för mycket, lite för ofta, lite för djupt då.


Dagens besvikelser är väl att Hillary vann i primärvalsomgångarna. Dessutom var Virtanens stående inslag om dagens cd-recensioner rätt tråkig. I vanliga fall är det roligt på snudd på brilljant, men idag var det bara lite tråkigt. Men alla har vi våra formsvackor.

Glädjande är väl att Foppa överlevde sin comeback. Vi är ju födda på samma sjukhus så jag känner att vi har ett visst band, jag och han. Plus är att Man Utd gick vidare i CL, liksom Barcelona och Milan-fanskapet fick packa ihop. Visserligen gick Arsenal vidare på Milans bekostnad men av någon outgrundlig anledning hatar jag Milan mer än Arsenal. Arsenal var mitt hatlag i typ tio år, men det har gått över nu. Istället är det Chelsea jag önskar allt går åt helvete för, varje dag. I bandyn slog Bajen Sandviken i andra semifinalen, inte så engagerad men så fort det är Bajen så glädjer en vinst, oavsett om det är fotboll, speedway, damhandboll eller hockey (fast i hockeyn vinner Bajen aldrig, lika bra så). Så just nu har jag sporten att lita på när det kommer till glädje. Synd bara att Modo fick stryk igår, nu blir det tätt om andra platsen vi verkligen borde dra hem. Men Skellefteå och SSK i avslutningsmatcherna hoppas jag bringar hem två trepoängare till Ö-vik.

Noterar att jag inte kommit någonstans med mitt reportage som ska vara klart om en vecka. Skickade ett meddelande till ett tilltänkt intervjuobjekt men inte fan svarar de. Jag tar hellre ett snabbt nej än att de ska gå och dra på svaret i flera dagar. Då sinkas mitt arbete ännu mer. Som vanligt kommer jag väl sy ihop någonting på tisdagkväll.

Snart helg då. Funderar på vad den något nyktrare Mattias Sunesson ska göra i helgen. Kleerup lirar på Debban Meddan på fredag, lite sugen. På lördag vete fan, Ace känns lite sådär för tillfället.

Fan, köpte Marlboro Lights igår, i brist på annat. Jag hatar att utanför storstäderna så säljs inte Kent, vad är dealen med det? Antar att människor utan rösträtt har lika dålig koll på cigg som på politik. Men Lightsen och jag har ju en viss historia tillsammans, vi har ju det. Går väl snudd på att beskrivas som en vårromans, fast den började en vinter och slutade en höst. Under mina första år som feströkare/rökare var det Lights för hela muggen. Efter flytten till Stockholm gick jag över till vanliga Marlboros, endast för att jag gillade deras mjukpack. Efter ett par månader med det köpte Simon ett paket Kent och bjöd sin vapendragare på en jävel. Efter några veckors funderande var jag fast, nu vill jag aldrig byta tillbaka, aldrig.

TV-serierna då? Det går ju lite knackigt nu för det. Sitter på facebook istället för att se tv-serier. Beror på att jag inte har något att se på. Jag och Olivia har nu bara fem avsnitt kvar på Seix Feet Under-boxen. Efter det funderar vi att vandra in på "Big Love". Har hört gott om HBO:s "In treatment", psykologer, kanske något för mig? Inser att många av de serier jag följt har psykologer inblandat. Detta ska vi ta upp senare. Annars kanske "30 Rock", lite efter jag vet, men bättre sent en aldrig. Är lite skönare att komma in i andra/tredje säsongen. Så man har en viss mängd avsnitt att streckkolla på.

Åter till Virtanen. Har som sagt var en viss förkärlek till den bloggen, det erkänner jag. Den senaste månaden har han och ahns kollega, Belinda, haft ytterst små blogginlägg i sina respektive bloggar om oralsex. Idag får vi reda på att Belinda hellre läser en bok än suger kuk. Ja, att släppa loss två Bladetkrönikörer med varsin blogg och tv-program kan aldrig sluta väl och det vet vi alla om.

Till sorgen kan läggas till att Herrbloggen lagts ner och ersatts av den stolligaste av de fyra fått en egen blogg. Lite tråkigt, jag kommer mestadels sakna Carl M Sundevalls texter, de var alltid bäst. Af Kleen skulle bara hänvisa till litteratur hela tiden och den där Geijerstam hade jag aldrig mycket för. Men Sundevalls text om sneakers har jag uppsatt på kylskåpet.

Oj, det blev visst mycket text här. Nu ska jag plugga lite hade jag tänkt. Hare bra