Fan och hans moster

Idag är det onsdag. Vaknade av väckarklockans tjutande alarm efter att ha snoozat bort mobilens varningssignaler att väckarklocksjäveln snart ska få varenda kroppsdel att begå självmord. Vanlig morgon, frukost framför datorn, två koppar kaffe med DN i näven sittandes i soffan. Mycket prat om Kina, gott så, gott så. Mest intresse idag ägnar jag åt recensionerna på Håkans nya skiva i de fyra stora tidningarna. På långa vägar väntat sätter alla tidningar fyra bananer (SvD fem då, men det är en fyra, det har Virtanen lärt mig). För mig är det också en fyra, men vem vet var det här tar vägen. "Ett kolikbarns bekännelser" var väl en trea, möjligen en fyra i början. Efter tre års samvaro tvekar jag inte att kryssa i högsta betyg där. En skiva som växt och vem vet var den nya kommer landa om några år.

Lite skolbestyr har jag stökat över här med. Skrev en bokrecension på under en timma, ingen ångest, inga panikattacker. Bara låta fingarna koppla med hjärnan och sen printa liksom, inga konstigheter va. Snart dags att dundra pendeln ner till Flempan och seminariebehandla krönikor, inte så jävla lattjo kanske, men men men. Lite kaffe och sånt brukar lösa de flesta problemen. Efter det är halva terminen över, hur jävla skönt är inte det då? Förhoppningsvis kan jag fira med att titta på tv ikväll, men jag och Frida har lärt oss att sluta hoppas på sånt.

Jag funderar på annat också, men det kanske jag redogör en annan gång. Dags att plocka fram motorsågen och såga en klasskamrats krönika. Känner doften av bensin och barkbitar. Drar på mig hjälmen, fäller ner hörselskydden och hoppar i stövlarna. Amazonas är ingen match, haha. Hejdå, hejdå.