Fan och hans moster

När jag vandrade hem från Slussen inatt efter en sväng på Ace/Stash på Kolingsborg tyckte jag att alla taxibilar som rusade förbi mig skänkte en känsla av den underbara storstadsromantiken jag suktar efter. En vink om att jag är med i någonting större, delaktig i ett annat liv än det jag föddes i. Sen sprang jag på ett gäng klasskompisar vid Medis som, oväntat nog, varit på Kvarnen. Var med om ett tiotal svarttaxichaufförer som erbjöd mig skjuts hem och en man som försökte sälja hasch till oss utan framgång. Jag tackade nej till allt, rökte två cigaretter samtidigt och vankade hem. Vinglade in i hissen där jag gjorde en egen dans till min sång av Håkans "Kär i en ängel". Tur att ingen såg mig där när jag gjorde mina piruetter och armvev i takt till alla falska toner som brummade ur min sönderrökta strupe. Men helvete satan vad det känns jobbigt att vara ute på klubb utan Olivia. Det enda som ekar är en tomhet som längtar efter någon att dansa med, hålla nära och ge en kyss när det passar sig. Fick roa mig med att high-fiva med DJ:n och se på när EP försökte sig på gipstricket. Att lira tredje hjulet har aldrig varit min grej, jag försökte så gott jag kunde men så fort jag gjorde det slog den där saknaden jag nämnde innan in. Överallt står ungdomarna och hånglar med varandra framför ögonen på mig, då är det tungt att veta att det dröjer två veckor till.

Jag fortsätter brumma lite Håkan här på iTunes, det går så bra så. idag fick vi äntligen TV igen, jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Fast Frida är gladare än jag. Nu kan hon titta på alla sina Let's dance, So you think you can dance, grey's anatomy och alla andra svenne-serier på televisionen. Frida är en svenne, hon gillar schlager, idol och sånt. Men det gör ingenting, hon är världens bästa svennebanan och jag finner det roligt att få bekräfta mina fördomar på nån. Frida brukar svara upp till mina förväntningar i vissa frågor, men det gör ju ingenting, vår vänskap är inte så ytlig att den hänger upp sig på såna banala ting. Så fort det ska talas känslor är Frida den jag vänder mig till, vi är rätt lika och förstår varandra när det kommer till sånt, det är bra det.

Nu ska jag inte projicera mer tankar som dyker upp i fyllan. Nej, nej. Jag ska väl borsta tänderna, krypa upp i sängen och försöka formulera ett mess till min flickvän om hur mycket jag tycker om henne. Marsch iväg...