Håkan & Jag
Lördag, ingen sol idag heller men ledigt och det är skönt. Sova länge, ha en jävla träninsverk i benen, kan knappt gå, läsa DN och bli upprörd över Moderat-tramset och längta till Storbritannien. Gå ut och röka på bakgården, traska till bolaget och köpa billig öl. Vänta och se var kvällen slutar. Antagligen slutar den med att jag sitter själv och tittar på hockey med några öl på en liten skärm här i lägenheten, men vad vet jag. Det får gå som det går, jag är fattig på pengar, så som det ska vara som student.
För att knyta an till rubriken jag satt på detta inlägg så har jag under veckans gång mer eller mindre konstant bara kört gamla Håkan-låtar. Kanske som en mental förberedelse inför det kommande skivsläppet. Men mer blir det ett konstaterande att mycket förgås genom åren men kärleken till Håkan består. Mycket har hänt sedan jag såg Håkan på en repris av Musikbyrån någon gång våren 2000 tills nu. Åtta år har passerat och mycket kan förklaras med hjälp av Håkan. För mig är Håkans tre album tre av de bästa svenska skivorna som släppts på den här sidan av millenieskiftet. Men som sagt, mitt liv de senaste åren har liksom följt Håkan rätt tätt. Sista året i grundskolan och början på gymnasiet präglades starkt av debutskivan. Som jag älskade den, fullkomligt spelade sönder. Satt hemma på pojkrummet och lipade till "Atombomb", drömde om något bättre. Ihop med Håkan föddes tvivlet djupt inom mig att den väg jag vandrade i livet kanske inte var min väg ändå. Sen kom andra skivan, "Det är så jag säger det". Ingen besvikelse, var på en skivsignering här i Stockholm precis vid skivsläppet. Stod utanför PUB-huset i två timmar i novemberkylan. Det var lov då, minns fortfarande när jag åkte in från Rydaholm till Värnamo för att köpa skivan. När jag satt på stationen i Värnamo med skivan i handen, fingrade på fodralet, läste sönder konvolutet i väntan på att få åka hem till pojkrummet och sätta på skivan. Några veckor senare var jag och några vänner på min första Håkan-spelning i Huskvarna. En spelning jag fortfarande rankar som en av de bästa jag sett. Efter den fanns det liksom ingen återvändå. Höst övergick till vinter och vintern blev vår. Varje dag lyssnade jag på minst en eller två Håkan-skivor påväg till eller ifrån skolan. Jag fick min första flickvän till tonerna av Håkans musik, den där sommaren med körkort, första fyllan och myndigheten. Under sommaren var det Kalasturné med Håkan, vi var på två stycken. En i Kalmar och en i Göteborg. Göteborgsvistelsen blev spännande, nattspårvagnen till Angered, sova i en dubbelsäng och köra bil hem, dödstrött. Vi sprang runt i våra matroskostymer. Sommaren blev höst, kärleken tog slut och sjömanskostymen hängdes in längst in i garderoben. Likaså Håkan försvann och ersattes av fem tuffa killar med gitarrer från New York. Vintern kom bredbandet och nedladdningen öppnade portarna till en massa ny och gammal musik som kunde upptäckas. Hösten 2004 flyttade jag hemifrån för att bo i Hultsfred. Där var alla andra killar i klassen hårdrockare och så fort Håkan Hellström kom på tal blev man snudd på hånad för att jag gillade Håkan. Så matroskostymen fick stanna kvar i Rydaholm. 05 och lumpen kallade in mig. Håkan släppte ny skiva som jag först hade svårt för men efter att den fick ackompanjera alla mina resor i VPL-bussarna genom landet blev det soundtracket för den våren. Lagom till påsk åkte jag tillsammans med Dragan, Simon och Oskar till Huskvarna i Dragans blåa 740. Matroskostymen fick åka fram igen, ihop med spritflaskan. En galen resa, ett nerspytt hotellsum och galenskap. Av konserten är minnesbilderna svaga, men några få saker sitter skarpt på näthinnan fortfarande. Dels när han gick på scenen och fick syn på min och Simons sjömansoutfits. Då såg jag hur han bara sken upp i ett leende och hälsade glatt på oss. Det andra var när bandet kom in för extranumren så delade de ut rosor till publiken. Av någon anledning kom Håkan frma och sträckte ut den första rosen till mig. Haha, nu låter jag som en fjortonårig tjej, jag vet, men fem års kärlek fick äntligen sin belöning. Hultsfred samma sommar och äntligen skulle Håkan spela på Hawaii igen, tre års väntan gav äntligen utdelning. Nog stod vi alla där och lipade till "Hurricane Gilbert" och tyckte det var obegripligt vackert. Sen rullade åren på, jag har väl gjort idiotdansen till ett antal Håkan-låtar på klubbar runt om i Sverige. Nu börjar jag bli otålig på att nya skivan ska komma. Att få känna mig som sjutton år igen och allt det där. Som sagt, livet kan förgås men kärleken till Hålan består. Hur fjantigt det än kan låta så är det en av dagens få sanningar.
För att knyta an till rubriken jag satt på detta inlägg så har jag under veckans gång mer eller mindre konstant bara kört gamla Håkan-låtar. Kanske som en mental förberedelse inför det kommande skivsläppet. Men mer blir det ett konstaterande att mycket förgås genom åren men kärleken till Håkan består. Mycket har hänt sedan jag såg Håkan på en repris av Musikbyrån någon gång våren 2000 tills nu. Åtta år har passerat och mycket kan förklaras med hjälp av Håkan. För mig är Håkans tre album tre av de bästa svenska skivorna som släppts på den här sidan av millenieskiftet. Men som sagt, mitt liv de senaste åren har liksom följt Håkan rätt tätt. Sista året i grundskolan och början på gymnasiet präglades starkt av debutskivan. Som jag älskade den, fullkomligt spelade sönder. Satt hemma på pojkrummet och lipade till "Atombomb", drömde om något bättre. Ihop med Håkan föddes tvivlet djupt inom mig att den väg jag vandrade i livet kanske inte var min väg ändå. Sen kom andra skivan, "Det är så jag säger det". Ingen besvikelse, var på en skivsignering här i Stockholm precis vid skivsläppet. Stod utanför PUB-huset i två timmar i novemberkylan. Det var lov då, minns fortfarande när jag åkte in från Rydaholm till Värnamo för att köpa skivan. När jag satt på stationen i Värnamo med skivan i handen, fingrade på fodralet, läste sönder konvolutet i väntan på att få åka hem till pojkrummet och sätta på skivan. Några veckor senare var jag och några vänner på min första Håkan-spelning i Huskvarna. En spelning jag fortfarande rankar som en av de bästa jag sett. Efter den fanns det liksom ingen återvändå. Höst övergick till vinter och vintern blev vår. Varje dag lyssnade jag på minst en eller två Håkan-skivor påväg till eller ifrån skolan. Jag fick min första flickvän till tonerna av Håkans musik, den där sommaren med körkort, första fyllan och myndigheten. Under sommaren var det Kalasturné med Håkan, vi var på två stycken. En i Kalmar och en i Göteborg. Göteborgsvistelsen blev spännande, nattspårvagnen till Angered, sova i en dubbelsäng och köra bil hem, dödstrött. Vi sprang runt i våra matroskostymer. Sommaren blev höst, kärleken tog slut och sjömanskostymen hängdes in längst in i garderoben. Likaså Håkan försvann och ersattes av fem tuffa killar med gitarrer från New York. Vintern kom bredbandet och nedladdningen öppnade portarna till en massa ny och gammal musik som kunde upptäckas. Hösten 2004 flyttade jag hemifrån för att bo i Hultsfred. Där var alla andra killar i klassen hårdrockare och så fort Håkan Hellström kom på tal blev man snudd på hånad för att jag gillade Håkan. Så matroskostymen fick stanna kvar i Rydaholm. 05 och lumpen kallade in mig. Håkan släppte ny skiva som jag först hade svårt för men efter att den fick ackompanjera alla mina resor i VPL-bussarna genom landet blev det soundtracket för den våren. Lagom till påsk åkte jag tillsammans med Dragan, Simon och Oskar till Huskvarna i Dragans blåa 740. Matroskostymen fick åka fram igen, ihop med spritflaskan. En galen resa, ett nerspytt hotellsum och galenskap. Av konserten är minnesbilderna svaga, men några få saker sitter skarpt på näthinnan fortfarande. Dels när han gick på scenen och fick syn på min och Simons sjömansoutfits. Då såg jag hur han bara sken upp i ett leende och hälsade glatt på oss. Det andra var när bandet kom in för extranumren så delade de ut rosor till publiken. Av någon anledning kom Håkan frma och sträckte ut den första rosen till mig. Haha, nu låter jag som en fjortonårig tjej, jag vet, men fem års kärlek fick äntligen sin belöning. Hultsfred samma sommar och äntligen skulle Håkan spela på Hawaii igen, tre års väntan gav äntligen utdelning. Nog stod vi alla där och lipade till "Hurricane Gilbert" och tyckte det var obegripligt vackert. Sen rullade åren på, jag har väl gjort idiotdansen till ett antal Håkan-låtar på klubbar runt om i Sverige. Nu börjar jag bli otålig på att nya skivan ska komma. Att få känna mig som sjutton år igen och allt det där. Som sagt, livet kan förgås men kärleken till Hålan består. Hur fjantigt det än kan låta så är det en av dagens få sanningar.
Kommentarer
Trackback
