Fan och hans moster

Idag njuter jag av livet. Det är skärtorsdag och på himlen lyser solen och värmer min frusna själ. Det enda spåret av den gångna veckans öststatsväder är att det ligger lite snö kvar på marken och envisas med att ge blanka fan i och smälta bort. Men det gör ingenting, för det är varmt ändå. Jag kan sitta ute med uppknäppt duffel och bara njuta av solen som värmer ansiktet. Blir mycket värme men så är det. Jag sitter därute med en kopp gamle svarten och drar en cigg eller två i solen. Just under dessa korta minuter är jag så tillfreds med livet man kan vara. Det är sann livsnjutning och sitta där ute, jag lovar. Olivia hade sovmorgon, men sov rätt oroligt och grannen brände igång med motorsågen vid sju-snoken någon gång. Vi gick upp vid nio, åt frukost och skummade igenom den fantastiska tidningen GP. Vi tog på oss några sämre paltor och gick ut på en promenad ner till havet. Tittade på fina hus, lustiga häckar och mindre fina hus. När jag går förbi ett fint hus vill jag mest bara flytta in på momangen. När jag blir 40 vill jag också ha en fin villa, det är ett mål jag har i livet. Olivias kompis har ett stort hus nere vid havet, typ 50 meter ifrån vattnet. Vad säger du Dennis, ska vi skaffa oss ett sådant hus? För någon halvtimma sen var Olivia tvungen att gå till skolan, så nu är jag ensammen. Idag fyller hennes mor 49, Olivia har en mycket trevlig mor. Ryktades något om matlagning, spännande. Ikväll ska jag visst in till Göteborg och förlusta mig i alkoholhaltiga drycker och popmusik sägs det, inte mig emot det inte. Vad jag förstår är resten av mina bekantskapskrets i Småland nu, ni får ha så trevligt på Harrys imorgon. Mest vill jag nog vara med på EP:s påskfest, men fan, det gick inte, en annan gång kompis.

Igår åkte jag tåg i fem timmar. Som tur var hade jag två klasskompisar med mig. Innan tåget gick och vi satt på våra stolar sa min ena klasskompis, "fan, Närke måste ju vara ett av de mest deprimerande landskapen i Sverige, tänk liksom Kumla, Örebro, Hallsberg och en jävla massa slätter, hur kul låter det liksom". Min andra klasskompis skämdes och jag skrattade. Efter tre timmars resa var vi rätt uttråkade och uppfann en ny lek. "Dödsruneleken" heter den. Man slår upp dödsannonserna i tidningen, en säger ett namn som står där och så får de andra gissa vilket år människan föddes, jag vann. Lite cynisk kanske men vi är ju blivande journalister, aight?