Fan och hans moster

Konstigt att det fortfarande är folk som läser här. Trevligt att några inte gett upp hoppet om att ett kort, subtilt meddelande drypande av självförakt dyker upp. Så nu när jag hållt er på bänken i några veckor så ger jag ett , eller nått. Hur skriver man egentligen? Känns som att just den kunskapen har rymt ifrån min kropp. Lite taskig tajming ty jag borde skriva om en artikel. Började med att öppna Word, sen gick det inte längre. Stirrar lite på dokumentet, försöker sätta mig in i vilka tankar som rörde sig i skallen när jag skrev det för en månad sen. Väldigt svårt är det, väldigt knäpigt. Samtidigt som mina tankar inte riktigt vill komma fram. Vi tar omvägar, funderar på annat som också är i ropet. Vadå, jag ska dra härifrån om två dagar inte ens det. Dels känslorna, dels det praktiskt. Till slut slår jag knut på mig själv, fattar ingenting. Innan idag mådde jag dåligt. Det är lite bättre nu, men jag mår inte bra, inte alls. Jag reviderar mitt liv om och om igen. Kommer på nya saker, förkastar gamla saker, förkastar det nya. Oftast slutar allt med att jag sitter på ett sopberg och stirrar ut över det som var mitt liv, men nu bara är sopor, söndertrasade i mitt skadade psyke, krossat i min hjärna. Så där sitter jag, herren på täppan, herren över krossade drömmar och storslagna planer. Fan för livet, varför så svårt?