Läs inte slutet
En måndag till som kan avskrivas från mitt liv. Har ägnat dagen åt att umgås med Simon, fota lite när han tvättar fönster, kollat på The Wire tillsammans, träffat Frida, snackat igenom livet med henne och på kvällskvisten fick jag en ny tv-seriekärlek, "Curb Your Enthusiasm" eller som det så vackert heter på svenska "Simma lugnt, Larry". Vet att jag är lite efter, typ sju år eller nått men det spelar mig ingen större roll, så länge det underhåller så är Mattias nöjd med det. Märks att det är skaparen bakom Seinfeld som gör serien i alla fall, det är lite lagom stukat och ibland är det roligt med lite fuck-ups mitt i alla polisserier och draman.
Annars vet jag inte, har en dålig magkänsla för tillfället. Har så mycket saker som bekymrar mig så jag vet inte vad. Jag bara funderar och oroar mig större delen av tiden, jag känner inte mer för det här nu. Allt oftare kommer tanken att bara ge upp allt, lämna skiten och göra något annat. Men jag kämpar vidare, var dag är en kamp på det ena eller det andra sättet. Det är sällan jag kan luta mig tillbaka och känna "allt är gott nu, det är lugnt" Alltid, alltid något som bekymrar, hur länge ska det här fortsätta? Hela livet eller? Isådanafall vete fan hur länge jag kommer palla med, jävla piss helvete, kuken...
Annars vet jag inte, har en dålig magkänsla för tillfället. Har så mycket saker som bekymrar mig så jag vet inte vad. Jag bara funderar och oroar mig större delen av tiden, jag känner inte mer för det här nu. Allt oftare kommer tanken att bara ge upp allt, lämna skiten och göra något annat. Men jag kämpar vidare, var dag är en kamp på det ena eller det andra sättet. Det är sällan jag kan luta mig tillbaka och känna "allt är gott nu, det är lugnt" Alltid, alltid något som bekymrar, hur länge ska det här fortsätta? Hela livet eller? Isådanafall vete fan hur länge jag kommer palla med, jävla piss helvete, kuken...
Kommentarer
Trackback
