Fan och hans moster

Lägenheten är tom. Enda ljudet är från mina fotsteg som rör sig på det repiga golvet. Kanske en snyftning ibland, en tår som långsamt rinner ner för kinden för att så småningom lämna ansiktet för att falla ner på golvet. Kent i högtalaren, 747. En till tår. Går in på toaletten och tittar på min egen spegelbild. Andas ut luft så spegeln blir immig. Vill inte se min egen spegelbild. Tar mina röktofflor på fötterna, rocken på och hissen ner. Undviker taket och ställer mig ute i det stilla vårregnet som börjat falla från himlen. Långsamt blandas tårarna upp med regnet. Cigaretten brinner upp och jag tar några bloss på filtret. Åker upp igen och möts av, ingenting. En dator, skriver några rader. Orkar inte hålla uppe händerna utan måste vila. Magen värker och för oväsen. Vart tog allt vägen, skratten försvann någonstans i vardagen. Kvar fanns bara en rutin, glädjen kommer inte lika ofta som den gjorde förr. Jag är rädd för min egen rädsla, låter den ta överhanden. Byter Kent-låt, Utan dina andetag. Tårarna rinner snabbare nu, andningen blir svårare. Halsen tjock och ögonen röda. Minnesbilderna projiceras på näthinnan. Tittar förvirrat runt omkring mig. Vet inte vad jag ska göra längre, vad jag ska prioritera. Hur jag än gör kommer något gå åt helvete. Ska jag offra mig själv eller någon annan, vem ska få lida för det jag bestämmer mig för. Columbus väljer jag nu, bokhyllan är överfull med saker som aldrig kom på plats, aldrig hittade hem. Bokhyllan speglar mig, bara ett enda kaos där det mesta blev fel. Ett hyllplan sitter på fel håll, det står fyra tomma Lypsyl och det ligger tio uppåkta 100-kort. En historia bara det, tittar på datumen försöker minnas vad jag gjorde då. Jag var lycklig då, varför är det så svårt nu, nu när du är långt borta men jag behöver dig, jag behöver dig så jävla mycket. Hela kroppen börjar skaka, får hålla för huvudet så det inte trillar av. Jens, jens, så många minnen, så mycket du, så mycket Stockholm. Första skivan i Stockholm, de första höstdagarna hos dig. Jag kan inte säga något, vill ge allt men det som kommer ut är inte det jag vill, den jag är. Kan aldrig göra mig rättvisa. Hurricane Gilbert, Hultsfred 2005, gåshud, tårar, fylla, ständig olycka. En blå Volvo 740 tog mig med på en tur, vi lämnade stan, du och jag, vi kom därifrån. Vi gick ifrån lagerlokalen. Vart tog du vägen, vart tog vi vägen? Någonstans trodde jag det skulle bli bättre, det blev bara värre. Allt är mitt fel. Jag såg när det gjorde ont, du sa aldrig något men jag tror jag förstod, jag kanske inte ville förstå. Volvon försvann och kom aldrig tillbaka igen. Jag fick aldrig mer sitta i framsätet, där sitter någon annan nu. Det är så jag säger det, bänken, våren och sommaren kom du, hösten tog dig till någon annan, någon jag brydde mig om. Det gjorde ont, det var det största sveket. Du förstörde den finaste låten och jag dränkte den i sprit. Helst av allt vill jag glömma, dra ut hjärtat och spackla igen hålet du slog upp. I can't wait until spring, bilresan hem, tårarna, lögnerna. Där blev det klart, men jag ville inte se, inte titta, inte höra, inte förstå vad ni höll på. Please please please let me get what I want, studentrummet med den sönderhoppade sängen. Haschet och pundarna, var det också sorg eller var det bara dumheter? Fast det var aldrig på riktigt, det var det faktiskt inte. Det gjorde ont i två dagar, sen gick det över, det gjorde det. Sex liter sprit i garderoben hjälpte till att glömma. Det kommer bara leda till något ont, så var det, försvunna år som aldrig kommer tillbaka. Försökte och misslyckades, sket i allt och hoppade från en bro. Gjorde annat, målade väggarna svarta och lät ciggen bli glädjen istället. Jag fick min lilla kärlek för 46 kronor om dagen.

Vad är det här? Jag vet inte riktigt, jag lever väl i devisen om show don't tell kanske. En historia kanske, min historia ser det lite ut som. Jag hoppas inte ni förstår...