Fan och hans moster

Japp, äntligen lite råkokt ångest över skolan. Murvelångesten kallar jag den kort och gott. Innan klockan slår två ska jag förhoppningsvis ringt till ett antal olika chefredaktörer i min jakt på information. Borde dessutom kontakta ett forskningsinstitut och fixa allting inför kvällens arbete. Känns rätt pissigt att inte kunna möta min flickvän på stationen när hon kommer. Det brukar vara rätt fint, stå där och vänta, kedjeröka och sen se det fina blonda hårsvallet dyka upp i folkmassan, ett leende, en kyss och en tunnelbaneresa hem igenom Stockholmskvällen. Nu missar jag det som det ser ut nu och ja, inte bra. Min mage tycker inte heller om det och protesterar högljutt varje gång jag dricker kaffe och tar en cigg. Men nu ska vi inte trilla in på Hanna Fridén-spåret och snacka mänsklig avföring, jag sparar på de detaljerna. Nehe, nu ska jag försöka fokusera på mina samtal, men som sagt var, jag hatar telefonintervjuer, jag hatar de så jävla hårt och brutalt. Avsky är ett bra ord, avsky är det. Istället vill jag hellre sitta på Nytorget och snacka skit med Jossan liksom, men det hinns väl inte med tror jag.