Fan och hans moster

Okej, angående mitt förra inlägg. Varför skrev jag det? Jo, nu råkar det vara så att jag har en uppgift att göra. En rätt stor uppgift att göra. Just idag insåg jag allvaret på den här uppgiften. Om jag misslyckas så kan risken vara överhängande att mitt CSN nästa år kan skita sig. Och skiter det sig, ja, då vet jag inte riktigt vad som händer. Så nu känns det med en viss sanning att den här uppgiften måste gå bra och som plus så känns det inte alls bra nu. Helt plötsligt står jag där nu med en del av min framtid i mina händer. Att veta en sådan sak sätter ju helt klart större press. Arbeta under press har jag gjort förr, men inte den här pressen. Jag måste liksom lyckas, hittills har jag lyckats komma undan i sista minuten ett par gånger. Men nu, nu håller inte det längre. Jag måste verkligen lyckas, men den insikten får mig bara att tänka på det, jag tappar fokus hela tiden. Vet inte vad jag ska göra, det slutar med att jag gör ingenting. Fan, fan, fan för studentlivet ibland. Inte nog med att jag skuldsätter mig upp till öronen utan att leva med den här pressen. Så snälla, inga mer klyschor, "det kommer lösa sig", nej tack. Visst det har löst sig hittills för det mesta, det kanske gör det den här gången också, vad vet jag. Avtackar mig ändå klyschorna, bara så ni vet. Så jag antar att det kommer vara lite tyst här ett tag. Har inte tid med det här för tillfället. Jävla pissliv, jag blir ju bara helt dysfunktionell.