Fan och hans moster

Sitter återigen här uppe på femtonde våningen och författar inlägg till bloggen. Tågresa hem idag, eller inatt kanske. Vi vaknade lite innan 04.00, den första tanken som flög genom hjärnan var "jag skiter i det här nu, jag åker inte tillbaka till Stockholm, jag stannar kvar". Tyvärr blev inte fallet så, istället blev det en helvetes-tågresa hem, första timmen gled tårarna i långsamt tempo ned för kinderna ackompanjerat av Loney, Dear och Sleepy Jackson. Försökte läsa bort sorgen, var för trött så jag somnade istället och sov mer eller mindre bort de fyra återstående timmarna på tågfärden.

Mina vänner, jag kan erkänna det för er här på bloggen. Eran Mattias Sunesson har gått och blivit fruktansvärt kär. Ingenting jag hymlar med längre. Ibland blir jag lika förvånad som ni. 3 år som singel, ibland lycklig sådan men rätt ofta ganska olycklig och deprimerad. Hoppet om kärleken började minska, litegrann för var dag som passerade. Efter några lösa förbindelser som aldrig blev mer än just lösa förbindelser var tron rätt låg. Helt plötsligt kom allting tillbaka på samma gång, ett slagskott i källaren. Och numera är jag nog lyckligare än någonsin, trots omständigheterna. Inte kommer det bli en dans på rosor, distansförhållanden är svåra att ro i hamn, men tro fan att jag ska kämpa för det, det lovar jag. Något såhär fint och äkta tänker jag inte ge upp i första hand, var så säkra.

För övrigt var helgen rätt underbar, några mer detaljer får ni inte, det stannar mellan oss. Jag tror att några saker som hänt i helgen kommer jag minnas för livet...