Fan och hans moster

Hade tur idag. Bara en föreläsning och sen var det bara att ta pendeln tillbaka. Nu sitter jag vid köksbordet och brottas med känslorna igen. Ömsom tårar som blandas ut med "Flux" av Bloc Party för att få upp lite mod. Har ingen aning varför jag sitter ensammen på femtonde våningen och smålipar en jävla måndagseftermiddag, vad hände med "Boy's Don't Cry"? En god gissning är väl att tomheten har slagit till. Resväskan på golvet är borta, det ligger inte kläder slängda över soffan, hårtorken sitter inte kvar i eljacket och allting bara skriker "ENSAM". Hann väl inte med att väcka känslorna till liv klockan 06.00 en måndagmorgon, de kommer nu istället. Dammen brister eller vad fan man nu ska säga. Tre dagar är inte alls länge säger den kloke. Må så vara men jag vill inte sitta här själv, jag vill ha torsdag nu.

Ibland förvånas jag över mitt beteende. Känner inte riktigt igen mig, jag är inte samma människa som jag var för ett år sedan. Fast på ett bra sätt, jag för ett år sen var inte så jävla rolig att ha att göra med alltid. Jag gillar mig bättre nu. Har blivit snudd på klyschigt kär. Tänker på, pratar om, berättar för hela tiden, hoppas ni inte tröttnar på mig. Eller jag är nog sämre på det här skrivandet med när jag har så mycket lyckliga känslor i mig. Jag brukade ju bara skriva om svärtan, det mörka inom mig. Jag saknar det inte.