Slacker
Har för en gångs skull tagit mig tid att slacka ordentligt en fredagkväll. Har lufsat runt i mjukisbyxor, tischa och kofta hela kvällen. Större delen av tiden har tillägnats i soffan med datorn som sällskap. Några enstaka gånger har jag gått ut och tagit lite "frisk" luft (gammal och dålig rökarrövare). Har inte varit så smällkallt ute under kvällen, det har nästan varit lite behagligt. Så jag har avverkat tre avsnitt av "The Mighty Boosh" och fyra avsnitt "Sopranos". Börjar så småiningom närma mig slutet på "Sopranos". Började med säsong ett någon gång under våren och sen har det rullat på. Vissa perioder har det blivit väldigt intensivt, nu var det nog en månad sen jag tittade senast. Nu är det bara 12-13 avsnitt kvar för min del. Simon klarade av allting på två månader, men sen har ju pojken inget liv heller, baaah.
Lyckas inte riktigt släppa Kent. Fortsatte gårddagens inslagna väg och låter mig åter vaggas in i sentimentaliteten. Vissa av låtarna har jag starkt förknippade med saker. En så enkel sak som låten "En timme en minut" ger mig direkt känslan av att skumpa runt på buss 270 in till skolan en grå oktobermorgon. Eller hela skivan "Verkligen" kan härledas till buss 270.
Ändå är det något som gnaver i mig och det är förstås tanken på att klättra på femton komma femman ensammen. Börjar bli utled på det här, jag kämpar vidare, var dag är värre än den som var innan. Sex jävla dagar kvar, kan ingen sätta fart på klockhelvetet.
Innan idag blev jag lite rädd för mig själv. Istället för att låta mig vara glad för det jag har så börjar min hjärna projicera massa hemska tankar. Saker jag inte vill ha i mitt huvud dyker upp utan förvarning och allt blir korrupt. Tack vare lite samtal och mess har dock satan lurats iväg. Men jag mår inte bra av att det blir såhär. Jag vill inte tänka så men det sker på automatik. Funderar över varför det är så. Kommer nog på det snart, antar att det har med gamla erfarenheter att göra.
Nu pratar jag med min förfriskade flickvän....
Lyckas inte riktigt släppa Kent. Fortsatte gårddagens inslagna väg och låter mig åter vaggas in i sentimentaliteten. Vissa av låtarna har jag starkt förknippade med saker. En så enkel sak som låten "En timme en minut" ger mig direkt känslan av att skumpa runt på buss 270 in till skolan en grå oktobermorgon. Eller hela skivan "Verkligen" kan härledas till buss 270.
Ändå är det något som gnaver i mig och det är förstås tanken på att klättra på femton komma femman ensammen. Börjar bli utled på det här, jag kämpar vidare, var dag är värre än den som var innan. Sex jävla dagar kvar, kan ingen sätta fart på klockhelvetet.
Innan idag blev jag lite rädd för mig själv. Istället för att låta mig vara glad för det jag har så börjar min hjärna projicera massa hemska tankar. Saker jag inte vill ha i mitt huvud dyker upp utan förvarning och allt blir korrupt. Tack vare lite samtal och mess har dock satan lurats iväg. Men jag mår inte bra av att det blir såhär. Jag vill inte tänka så men det sker på automatik. Funderar över varför det är så. Kommer nog på det snart, antar att det har med gamla erfarenheter att göra.
Nu pratar jag med min förfriskade flickvän....
Kommentarer
Trackback
