Fan och hans moster

Nu börjar klockan bli sent även i Stockholm. Borde egentligen gått och lagt mig för en stund sen. Men vill ju få se sutet på Sopranos och nu är det bara tre ynka avsnitt kvar. Så med lite popcorn har kvällen så sakteliga rasat ifrån mig. Imorgon väntar inspelning av ett litet tv-reportage, jag har ingen direkt roll att spela. Skönt så tycker jag och grattar mig själv. Förhoppningsvis tar det inte mer än två timmar att filma färdigt allt.

Under kvällens gång har funderingarna gått varma mellan Sopranos-avsnitten. Hur jag ska klämma ur mig det här utan att låta lite patetisk vet jag inte så ni får köpa det eller så kan ni skippa och läsa kommande text. Funderade över hur livet var innan Stockholm, innan Olivia. Allt jag minns är alla ensamma nätter jag satt ute på balkongen, i regn, i snöstorm, i solsken och när som helst. Såg ut över en liten, död stad. Alla andra fönster i mitt bostadsområde var släckta. Där satt jag klockan tre mitt i natten många gånger ska ni veta. Jag mådde nog inte särskilt bra ska jag erkänna. Hade grava motivationsproblem med tillhörande ångest över jobbet, ibland så illa att det var lite för mycket. I de lägena brukade jag sända en tanke till min mor, min familj och på så sätt tog jag mig igenom all skit. Vännerna förstås, er glömmer jag inte heller. Tyvärr stack de flesta av er iväg och ett tag var det väl bara Dennis och Frida hemma som kunde muntra upp mitt liv.
Men var det inte roligt ibland? Visst har jag många roliga minnen också, allt för många med alkohol inblandat. Så gjorde jag då, drack bort varenda helg. Gångerna jag hade minnesluckor på Harry's är oräknerliga till antalet. Det var att välja det som var minst tråkigt, antingen sitta hemma själv eller supa sig snygg på Harry's. Alla gånger blev det Harry's, för det var faktiskt minst tråkigt, tyvärr. Klart jag kommer ihåg alla gånger jag gick de där 20 minuterna hem genom stan efter klockan två och Harryäs hade stängt. Alla gamla blogginlägg som nu är raderade men det var rätt svart minns jag. Inte speciellt många upplyftande saker kunde jag få ur mig. Ibland lät jag bara fingrarna gå och varje gång fanns minst en referens till flyktåtgärder (lämna landet, skjuta heroin you name it). Jag var, trots goda vänner, bra arbetskompisar och snäll familj, jävligt olycklig. Jag visade det mycket sällan för folk hur illa det var. Höll fasaden uppe men inne rasade kriget varje dag. Hur jag stod ut vet jag faktiskt inte riktigt. Gissar att drömmen om något bättre höll huvudet ovanför vattenytan.
Sen kom sommaren 2007, min sista sommar i Småland, efter den var det tack och adjö. Less och utled på allt. Sa upp mig från jobbet mitt trots mina chefers otaliga försök att övertala mig till att stanna. De visste redan att jag var förlorad så försöken blev sällan så seriösa. Hörde något om att högsta hönset sagt på fyllan att han skulle göra mig till restaurangchef ifall jag stannade, tanken lockade i fem sekunder innan jag insåg att jag skule vara tvungen att bo kvar. Jag tror aldrig riktigt jag passade in i Värnamo. Hade nog lite för höga krav på livet, som många andra nog med har i småstäder.
Åter till spåret nu va. Sommar är det, någon gång i slutet av juli. Efter många om och men beslutar jag mig för att åka på Emmaboda, ingen sommar utan festival va. Hade även tjejen jag träffade året innan på Emmaboda någonstans i tankarna. Väl där var det som vanligt och plötsligt satt tidigare nämnda tjej i campet, första mötet var rätt kort och en aningen pinsamt. Sen försvann hon och mer var det inte med det, vi fortsatte dricka våra öl. Framåt kvällen tänkte jag försöka se en konsert i alla fall och blir meddragen av en kompis. Framme vid scenen försvinner min vän och istället får jag syn på den där tjejen ni vet, ja just det, hon ja. Tar mod till mig och går fram och pratar, vad ska jag säga mer, resten är väl lite utav historia. Olivia heter tjejen jag skriver om ifall ni inte fattat det än. Minns sändagförmiddag och det är dags att säga farväl till Olivia. Inom mig kommer den där känslan att "Mattias, allvarligt nu, det här får du inte släppa". Efter några resor fram och tillbaka till Västkusten hade jag blivit tillsammans med Olivia. Lagom tills dess hade det blivit dags att flytta ur min fina lägenhet på Smultronvägen och dra flyttlasset till Stockholm. In i Skatteskrapan bar det, femtonde våningen och här är det najs. Helt plötsligt föll bitarna på plats och fortfarande tre månader efter känns det ibland overkligt.
Att en massa år i olycka och misär på en så kort tid som tre-fyra veckor vänds till det helt motsatta. Nu bor jag mitt på Söder, där jag drömt om att få bo de senaste två åren, ihop med en utav mina bästa kompisar. Jag är tillsammans med en underbar och alldeles strålande vacker tjej. Jag går en utbildning jag verkligen vill gå och som är intressant ihop med en bra klass. Jag har många av mina bästa vänner här uppe i Stockolm. Jag är, vad man skulle kunna säga, lycklig. Suger in det ordet, lycklig. Det känns ovant, jag försöker varje dag försöka fatta att jag verkligen kan skatta mig som lycklig. Visst är det ett bekymmer att Olivia bor utanför Göteborg och jag här men i jämförelse med all skit jag gått igenom så känns det, trots att det gör ont varje gång jag somnar ensammen, som jag kan leva med det. Och alla ni som tycker det här var lite fånigt så ger jag är långfingret. Ni som känner mig vet hur illa det varit och jag tror verkligen ni unnar mig det här.

Nu blev det ett sjuhelsikes långt textstycke här, förlåt men jag var tvungen att avreagera mig lite på fingrarna. Nu ska jag sova, ensammen inatt igen, näst sista