Fan och hans moster

Äntligen torsdag. Som jag har längtat efter den här dagen. Säkert i hela sexton dagar har jag önskar att jag hade kunskap om hur man skulle kunna bygga en tidsmaskin. Den senaste timmen har gått åt till röstlös väntan med snabba pulsslag. Tiden fram har varit en bergodalbana mellan saknad och längtan. Om cirka sex timmar är den äntligen över. Först ska jag bara korsa landet i ett mindre snabbt tåg. Till mitt sällskap har jag ett nytt nummer av Café, en bok och lite skoltexter som ska läsas. Kommer bli så bra det här. Då var det dags att släpa alla väskor till centralen då ja. Ha en bra helg allesammans. Puss