Fan och hans moster

Klockan är mycket nu, det är mitt i natten. Imorgon är det skola igen. Föreläsning vid tio om något mer eller mindre relevant, jag vet inte riktigt vad. Har ingen speciell lust att bry mig för tillfället. Ägnat avslutningen av denna dagen med att se klart på säsong tre av "The Wire". På iTunes slängde jag in The Smiths alltigenom fantastiska "Please, Please, Please, Let Me Get What I Want". Av någon konstig anledning fick jag låten på hjärnhinnan för några minuter sen ute i kylan. Som vanligt sent på nätterna låter jag minnena spela sin roll. Den där sången har hängt med mig genom otaliga dagar och ännu längre nätter. Som en vän har jag tillåtit Morrisseys röst stå där, visa att jag aldrig var ensammen. Att därute fanns det fler som kände som jag. Alla nätter i Hultsfred, pojkrummet och Smultronvägen, alltid den där rösten. Numera har myntet vänt, nu har jag det där jag suttit och väntat efter, saknat så innerligt. Fortfarande har jag svårt att hantera allt. Många av mina brister blir alltför synliga, i alla fall för mig själv. Byter sång på iTunes, spelar några Perishers-låtar istället. Inte de gladaste låtarna rent objektivt men minnena är vackra. Kan inte hålla tårarna tillbaka, var kommer ni ifrån? Glädje? Saknad? Vet inte. Men jag är dålig med ord, hur ska jag någonsin kunna förklara?

Jag vill inte gå och lägga mig längre. Vill inte sova själv. Vill höra dina djupa andetag i mitt öra. Jag ligger hellre sömnlös bredvid dig fyra nätter i rad än att klättra upp för den där stegen just nu. Hur tar man saker och ting vidare? Nu står jag svarslös, söker svar men ingenting som mättar min hunger på kunskap. Får väl inse att det inte finns några givna svar längre. Jag får helt enkelt kasta mig in i mörkret med ovetskap om vad som ska hända. Antingen landar jag hårt och skadar mig eller går jag helskinnad ur fallet om det någonsin tar slut. Det är väl så det fungerar här i livet gissar jag vilt. Jag undrar varför de döpte mig till Mattias (den trettonde lärjungen som ersatte Judas Iskariot), Tomas Tvivlaren hade passat mig bättre. Men den kampen får jag ta, den ska jag vinna.

Vet inte om det här var någon givande läsning, kan man skriva sånt här? Eller borde jag hålla käften istället? Jag vet som sagt var ingenting längre...